Startsida

Det svenska metadonprogrammet startade 1966 vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Det har sedan dess hjälpt tusentals heroinister bort från missbruket och till ett bättre liv.
Det fanns med andra ord mycket att fira när programmet fyllde 40 år.

I dag behandlas cirka 1 200 heroinmissbrukare i olika svenska metadonprogram som bedrivs inom beroendepsykiatrin på Akademiska sjukhuset. Uppföljningar har visat att nära åtta av tio heroinister har kunnat återvända till samhället som självförsörjande medborgare efter metadonbehandling, och kriminaliteten har minskat kraftigt.

Fred Nyberg, professor i biologisk beroendeforskning inledde det två dagar långa jubileet som lockade hundratals gäster med att peka på att ett skifte i synen på missbrukarna ägt rum:

- För 40 år sedan väcktes en medvetenhet om att heroinmissbruk kan betraktas som en sjukdom. Vi vet att vissa människor föds med en särskild känslighet som ökar risken att drabbas av en del sjukdomar, vare sig det är cancer, diabetes eller drogmissbruk.

Metadonbehandlingen har inte varit okontroversiell. Socialstyrelsen var under många år starkt kritisk mot behandlingen och godkände inte behandlingsformen förrän 1983, då dess generaldirektör Barbro Westerholm slog fast att verksamhetens resultat var mycket bra. Antalet vårdplatser har ökat successivt, från ett maximum på 150 personer per år 1983, till dagens 1200 platser.

Det stora ideologiska motståndet som mötte forskargruppen i Ulleråker och dess ledare professor Lars Gunne under flera decennier, togs upp av flera talare.

- De har utfört ett jobb i många fall under kraftigt motarbetande, men i dag är metadonet en etablerad behandlingsform som blir allt mer tillgängligt för befolkningen, sa Björn Fries, regeringens narkotikasamordnare och påpekade att han vill arbeta för att föra upp narkotikafrågorna på den politiska dagordningen.

Björn Johnson, forskare på arbetslivsinstitutet i Malmö, har studerat metadonstriden under 1970-80-talet. Konflikten fick ödesdigra konsekvenser där många narkomaner dog i onödan då de vägrades behandling, menade han. Förra året kom han ut med en bok om konflikten.

- Metadonstriden var ett socialt misslyckande, där myndigheterna lät ideologi gå före vetenskap. Här brast det eftersom byråkraterna inte bara genomförde de politiska besluten utan också själva styrde besluten, sa han.

Medicine doktor, Leif Grönbladh, i dag chef för metadonprogrammet på Akademiska sjukhuset blev färdig med den första större nationella uppföljningen för två år sedan. Förutom att dödligheten minskade kraftigt kunde han finna att mellan 70 och 80 procent av missbrukarna efter några år fått ett avlönat arbete eller påbörjat heltidsstudier. Kriminaliteten minskade ännu mer och prostitutionen upphörde nästan helt. Han anser att fler heroinister bör få behandling.

- Vårdbehovet är mycket stort. I dag får 10 procent av heroinmissbrukarna metadon och lika många subutex och det är för få. De som ej får läkemedel för detta har mer än 50 gånger höjd risk att avlida av sitt missbruk, det är väldigt farligt. Han pekar på att en ny grupp numera får behandling inom metadonprogrammet.

- Personer som fått ett opioidberoende framkallat av behandling för långvarig smärta är en växande grupp patienter. Vår långa erfarenhet och vårt goda samarbete med smärtkliniken gör att vi idag har verklig spetskompetens på detta område, säger han.

Enligt Leif Grönbladh är metadonet ofta också bättre mot långvarig smärta, där kortverkande opiater innebär en successiv höjning av toleransnivån, vilket skapar svåra abstinensbesvär.

- Metadon passar in i hjärnans endorfinsystem, men till skillnad från
narkotiska droger uppstår ingen toleransutveckling. Det krävs alltså inte ständigt ökande doser, utan ger istället balans i systemet, säger han.

Under jubileet som invigdes av landshövding Anders Björck och rektor Anders Hallberg behandlades också nya rön om opioiders betydelse för beroendeutveckling och behandling av drogsug och abstinens.

Huvudtalare vid den internationella delen av jubileet den 12 oktober var professor Mary Jeanne Kreek, från Rockefeller University, New York och Vim van den Brink, från Academic Medical Center vid Amsterdams universitet, två av världens mest ansedda forskare inom området missbruk och beroende. Redan på 1960-talet ingick Mary Jeanne Kreek i ett läkar- och forskarteam som behandlade heroinister med metadon. Hon kom att tala om historien och den nuvarande omfattningen av metadonprogrammet i USA och om den senaste forskningen. Vim van den Brink, talade om den motsvarande situationen i Holland.

Metadonprogrammets 40 års jubiléets utformning.

Program
Onsdag 11 oktober 2006

Ordförande Fred Nyberg
11.00–11.45 Registrering, kaffe och smörgås

12.00–12.30 Högtidlig invigning i närvaro av HM Drottningen
Platserna intages 11.50
Landshövding Anders Björck, Uppsala universitets rektor Anders Hallberg

12.30–12.45 Metadonbehandling och svensk narkotikapolitik.
Björn Fries
12.50–13.20 Introduktionen av metadonbehandling i Sverige
Historik, etiska aspekter och antagonister
Lars Gunne
13.25–13.45 Uppbyggnad och det fortsatta arbetet med metadonbehandling i Sverige
Praktiska möjligheter och svårigheter. Forskning och erfarenheter från behandlingsprogrammet i Uppsala
Leif Grönbladh
13.50–14.05 Upptäckten av kroppens eget endorfinsystem och kartläggningen av metadonets verkningsmekanism
Ingrid Nylander
14.05–14.30 Kaffe

14.30–14.45 Erfarenheter av metadonprojekt i storstad
Framgångsfaktorer och fallgropar
Paula Liljeberg
14.50–15.05 Metadonprogrammets erfarenheter
Tillämpning för smärtpatienter
Torsten Gordh
15.05–15.20 Opiodsystemets betydelse för andra beroendesjukdomar
Receptorer och belöningssystemet
Johan Franck
15.20–15.40 Förfriskningar

15.40–15.55 ”Min väg ur beroendet”
Conny Höjd, Ewa Lundborg
15.55–16.10 På liv och död!
Politik, samhälle och motstånd
Björn Johnson
16.15–16.30 Metadonbehandling som ett socialt investeringsproblem
Hälsoekonomiska aspekter
Ingvar Nilsson
16.30 Avslutning

18.30 Galamiddag, Rikssalen, Uppsala slott

Torsdag 12 oktober 2006

Chair: Ingrid Nylander
09.00–09.30 Registration

09.30–09.45 Welcome and Introductory Remarks
Erik Hemmingsson, Ulf Pettersson
09.45–10.00 The Initiation and Progress of the Swedish Methadone Maintenance
Program
Lars Gunne
10.00–11.00 History and Current Status of Methadone Maintenance Treatment Programs in the United States: Related Clinical, Genetics and Laboratory-Based Research
Mary Jeanne Kreek
11.00–11.30 Coffee break

11.30–12.30 Opioid Addiction Treatment - Current and Future Perspectives
Nora D Volkow (tyvärr utbytt mot Vim van den Brink, som talade om den motsvarande situationen i Holland.)
12.30–13.15 Panel
Johan Franck, Leif Grönbladh, Mary Jeanne Kreek, Nora D Volkow
13.15–13.30 Concluding Remarks Fred Nyberg

En kortfattad beskrivning av hur jag uppfattade jubileet, av Conny Höjd.

Jag avser inte att gå igenom talare för talare, utan tar med lite av varje eftersom jag mins det.

Att Landshövdingen och Drottningen invigde jubileet visar på hur viktig man anser att behandlingen-/jubileet är, vilket är glädjande. Även lär detta höja acceptansen hos de som fortfarande säger sig "vara emot" metadon.

Björn Fries inledde med aspekter på metadonbehandlingens plats i svensk narkotikapolitik och sade många kloka ord, som jag hoppas att vissa sektlika grupperingar tar till sig av. Han sade sig ha fått frågan om han var för eller emot metadonbehandling och menade att den debatten inte borde existera längre, utan slog klokt fast, att läkemedelsassisterad underhållsbehandling är etablerad sjukvård och ej skall ses i termer "för eller emot" (Alltså helt i linje med MPF,s intentioner.)

Det första anförandet hölls av initiativtagaren till metadonbehandlingen i Sverige, tillika hedersmannen, Lars Gunne. Han tog upp hur han tog hit behandlingsformen och hur dom på Ulleråker arbetat genom åren m.a.o. deras behandlingspolicy som gav så bra resultat under hans tid som chef
.
Glädjande nog tog han även upp hur metadonbehandlingen förvanskats i.o.m. att nya ovana behandlare har börjat ägna sig åt denna viktiga, för att inte säga livräddande behandling. Han drog sig inte för att raljera lite med de värsta avarterna för att peka på dess orimlighet som god behandling inom sjukvården. Många av de som oomnämnda fick sig en känga på ett sarkastiskt sätt, i hur dom kränker sina patienter, satt i publiken och fick skämmas medan resten av åhörarna skrattade åt deras dumheter och petitesser i hur patienterna skall lyda deras tokroliga "regler"
Mycket bra Lars, helt i MPF,s anda.

Leif Grönbladh var lika bra och lättförstådd som vanligt i sitt anförande.

Paula Liljeberg höll ett framförande den första dagen om  "Erfarenheter av metadonprojekt i storstad. Framgångsfaktorer och fallgropar" som var bland det värsta jag hört i fråga om hyckleri. Hon talade sig varm om Stockholmsprogrammets humana sätt att arbeta och om deras särskilda omsorg om sina patienter, där man lade den allra största vikt vid retentionen "kvarstannande" i programmet. De som blivit utkastade av henne för rykten och småsaker till en för tidig död, sades ha "straffat ut sig". Vad den människan hade på jubileet att göra var det nog fler än jag som undrade.    
Hennes förakt för patientgruppen lös igenom så hennes trovärdighet blev lika med noll. Diskussionerna i minglet på rasten med förfriskningar efteråt, om hur "hon kunde ha mage att stå och ljuga" var tydligt. Jag sade inget själv, men det var intressant att lyssna.

Själv fick jag tillfälle att säga några väl valda ord till församlingen. Intresset märktes på att det var knäpp tyst i salen under tiden jag pratade. Inget prassel med papper eller små hostningar. Jag hade inget manus utan improviserade varefter. Mitt anförande var upplagt som en intervju, där journalisten och tillika apotekaren Ewa Lundborg ställde vissa frågor vi kommit överens om, i mån av tid..
Hur jag svarade och vilka utvikningar jag gjorde, bestämde jag själv efterhand. Jag avstod medvetet från kritik av hur metadonprogrammet förändrats i repressiv riktning genom mina snart 33 år som metadonpatient, utan pekade istället på att vi metadonpatienter är vanliga människor med mänskliga känslor och behov.
Att metadonbehandling är sjukvård är självklart. Vi har alltså samma skyldigheter och rättigheter som andra patientgrupper.
Många av jubileets besökare hade nog inte sett en metadonpatient iklädd grå kostym och som talade något sånär bildat förut. Så förhoppningsvis fick några sig en tankeställare om att, vem i samhället som äter vilken medicin, kan man inte så noga veta. Kanske lokföraren på X-2000 tåget hem behandlades med metadon, liksom taxichauffören som körde dom från hotellet. Vi finns i hela samhället och är oftast laglydiga, skattebetalande medborgare, som haft styrkan att ha tagit oss ur en situation, dom själva kanske inte hade haft förmåga att klara av. Därmed är vi inte värda förakt, utan kanske t.o.m. viss beundran. Detta var mitt enkla budskap.

Efter mig/oss höll Björn Johnson ett anförande om motståndet mot behandlingen och hur narkotikapolitik ofta blandas ihop med metadonbehandling hos vissa grupper. Björn var väldigt bra och som vanligt instämde jag i vartenda ord han sade.

Sist av dagens talare var Ingvar Nilsson som höll ett intressant anförande om behandlingens hälsoekonomiska aspekter. Han tog bl.a. upp hur många människor som har sin utkomst av att det finns ett "narkotikaproblem" i samhället. Från polis, åklagare, socialarbetare, läkare och behandlingspersonal. Till anställda inom kriminalvården, div. byråkrater, glasmästare och låssmeder och de som lever på medborgarnas rädsla för "knarkarnas" brott, som de som installerar larm och säkerhetsdörrar till de som säljer diverse försäkringar. m.fl. m.fl.
Tanken slog mig onekligen, hur skulle "Det Narkotikafria Samhället" egentligen se ut? Hur många människor håller de föraktade "knarkarna" i arbete egentligen. Skulle Sverige gå ihop ekonomiskt utan "knarkarna"
Nu tror jag ju inte på någon dold agenda, någon konspiration där det måste finnas så, eller så många narkomaner för att allt skall rulla på. Men tanken svindlar. Utan vidare resonemang är metadonbehandlingen kostnadseffektiv för samhället och det var nog närmast hit Ingvar Nilsson ville komma med sitt resonemang.

Den första dagen avslutades med galamiddag i Rikssalen på Uppsala Slott. Här valde jag, fastän jag som inbjuden inte behövde betala de 800 kr galamiddagen kostade, att demonstrativt avstå från att delta.
Hur skulle jag kunnat se mig i spegeln dagen efter ha "brutit bröd" med vissa av deltagarna, varav många bidragit till så många av mina kamraters död och lidande. Nej, den hjortsadeln fick dom smaska i sig utan min medverkan och jag kunde sova mycket gott den natten.
 

Andra dagen var på Engelska och i mitt tycke mer intressant än dagen före.

Mary-Jane Kreek, Rockefeller University är en ståtlig kvinna, rapp i både tanke och tunga. Hon höll ett mycket bra anförande om hur man för 40 år sedan kom fram till upptäckten om behandlingen, samt det nuvarande forskningsläget i USA. Emellanåt gick det lite för fort för mig bland facktermer och resonemang. Men eftersom jag har en del baskunskaper i ämnet och min engelska är ganska hygglig, så lärde jag mig en hel del nya intressanta saker.

Tyvärr kunde inte Nora D Volkow närvara den 12 oktober utan ersattes av  Vim van den Brink,  från Academic Medical Center vid Amsterdams universitet, som talade om  situationen i Holland. Intressant för mig var bl.a. att få reda på att ca 85 % av heroinmissbrukarna röker heroin i stället för att injicera detta.
Om det beror på kulturella orsaker eller om valet att "jaga draken" har med att heroinet är så mycket billigare i Holland än i Sverige kan diskuteras.
Huruvida det mesta av det holländska heroinet är brunt (basiskt) eller mer raffinerat (vitt) kan inte ha med saken att göra eftersom det vita heroinet "rinner" lika bra på stanniolpapper som det bruna heroinet. Att få det vita heroinet att "rinna" är ju bara en fråga om att tillsätta en ganska vanlig hushållssubstans. På liknande sätt fås det bruna (basiska) heroinet att lösa sig i vatten så det kan injiceras. Allt tal i Sverige om "rökheroin" och annat heroin för injektionsändamål, är som det mesta som sägs av "narkotikaexperterna" inom polis, tull och andra självutnämnda experter, bara nonsens och vandringssägner. Intressant var också Vim van den Brinks framförande när det gällde underhållsbehandling med Heroin. Den som vill se en liten film om ämnet kan gå till länken http://www.ccbh.nl/ENG/index.htm (klicka på video) i hö. hörnet.

Dagens program sammanfattades och avslutades av prof. Fred Nyberg, beroendeforskare vid Uppsala Universitet.

Efterdyningar!

Så Skulle nu detta 40 års jubileum med invigning av Drottningen, Landshövdingen, Dekanus för Uppsala Universitet och de främsta forskarna inom beroendeforskning i världen sammanfattas i pressen. Själv tittade jag på lokalnyheterna på TV4. Uppland. Vem hade dom tagit dit som kommenterade detta, i hela Sveriges press rosade evenemang?
Jo, rikspundaren Christer Karlsson från organisationen för kriminella personer, KRIS. Han presenterades som heroinist sedan tio år  och även tydligen som expert på området, läkemedelsassisterad behandling av opiatmissbrukare. Som motpart hade dom valt prof. Fred Nyberg, där man inledningsvis påpassligt klippt in Fred från ett annat tillfälle när han höll i någon torrampull med okänt innehåll och en spruta och kanyl av avsevärd storlek..

Klippet på TV4 finns nu inte längre kvar, men man kan lyssna på ljudfilen nedan. Han gav ett ganska virrigt intryck (undrar vad han stoppat i sig?). Ja hör själva!
Christers Karlssons hjärnspöken.quicktime.mov.fil

Quicktime mediaspelare kan du ladda ner från t.ex. http://www.download.com/3000-2194-10002208.html

De som följer forskningen vet att även vuxna  med ADHD numera  behandlas framgångsrikt , med Concerta "metylfenidat". (Förr hette preparatet Ritalina) när det såldes i Sverige. Från kriminalvårdshåll så säger man nu, att en stor andel av de som tar del av kriminalvårdens omsorger, troligen kan ha ADHD och med framgång kunna återgå till ett vanligt Svenssonliv om de behandlas med det amfetaminlika preparatet Concerta.
Att många kriminella, kåkfarare, (som C.K.) även är amfetaminmissbrukare, skulle i så fall innebära att man behandlade amfetaminmissbrukare med amfetaminliknande preparat. Vad säger KRIS om att ge "knark" till "knarkare"? när det gäller deras egen grupp?
Många sjukdomstillstånd behandlas i dag med narkotikaklassad medicin. När skall detta gå in i huvudet på vissa personer? Eller är det månne ett sjukdomstillstånd att inte kunna ta till sig fakta?

2007-10-28 © Conny Höjd